Ärligt talat, jag har inte riktigt förstått vad alla thailand- lovers snackar om. Kanske är det för att vi blivit bortskämda med stränder och palmer under de här 5 månaderna, men jag tyckte liksom inte att det var nåt extraordinärt med Thailand. Det var ända tills vi kom till Phi Phi Island.

Phi Phi ar nämligen ett paradis med stort P! Det var värt varenda baht och varenda liten skumpig buss/båtfärd för att komma hit. Här snackar vi vacker natur så man smäller av, bländande kritvita stränder, turkost vatten (ja, det är klyshigt jag vet) och ja...bara en sån mysig atmosfär. Tack vare detta står man ut med värmen. Trodde aldrig att jag skulle säga det, men nu är det faktiskt FÖR varmt här. Nätterna är värst, då vi endast har en liten klen fläkt som inte hjälper mycket. Är avis på alla killar som komma undan med att gå runt i bar överkropp. Visst, det är ingen som hindrar mig från att gå i bar överkropp, men ja, ni fattar. Inte riktigt samma grej som tjej.

Det första vi gjorde här på Phi Phi var att springa på vår vän James, som är en av britterna vi hängt med på både Koh Phangan & Koh tao. "Oh my God!" utbrast han, och vi var lika chockade vi. Ingen hade nån aning om att den andra skulle hit, samtidigt dessutom!

Idag, hmmm...måndag (?) har vi varit ute på en heldagstur med båt. Vi fick en helt otrolig upplevelse för ynka 500 baht. Antalet gånger vi snorklat under den här resan får inte längre plats på handens fingrar, men det här var den bästa snorklingen nånsin! Grunt, kristallklart vatten, koraller och hundratals fiskar! Vi såg en hel Nemo- familj i en annemon, drakfiskar och en hel del annat som jag inte kan namnen på. Helt underbart var det i alla fall. Stannade även på flertalet paradisstränder, bland annat stranden från Leonardo DiCaprio- filmen "The Beach".

Ikväll har vi ätit superstark supergod curry (min mun är fortfarande bortdomnad) och imorrn åker vi vidare mot nästa destination: Koh Chang. Vi är ju inte direkt kända för att ta den enkla vägen, så vi ska ta oss till andra änden av det här landet imorrn. Kommer ta en sisådär 24 timmar med buss, allt som allt.

Ni kan börja tillverka välkomna hem- plakaten, städa mitt rum och puffa till kuddarna i soffan - om mindre än 2 veckor är vi (vare sig vi vill eller inte) hemma igen.

Hanna

Nat som jag saknar pa alla must do- listor och nat som aldrig star med i guidebocker eller Lonely Planet, det ar nat sa simpelt som att bara strosa barfota i vattenbrynet langs med nan paradisstrand. Turkost vatten, vit sand, vit himmel. Frihet sa langt ogat nar. Vem bryr sig om politik, matriella ting eller pengar? Dar och da existerar ingenting mer an kanslan av total livskvalite. Det ar for den kanslan jag lever.

Idag fick vi lamna sjukhuset pa Koh Samui. De sista timmarna klattrade vi bada pa vaggarna, bade den tillfrisknade patienten och jag. Att skriva pa sin statusrad pa Facebook att vi overnattat pa thailandskt sjukhus skapade en del uppstandelse. Ursakta for det!

Nu bor vi pa ett ratt lyxigt stalle pa Chewang, den storsta stranden pa Koh Samui. Det marks ganska rejalt att Samui ar den storsta turist-on i Thailand efter Phuket. Det ar lite for exploaterat for oss, aven om vi gillade den lilla shoppingen vi gjorde pa eftermiddagen. Vi ar fortfarande for mesiga nar det galler att pruta, men vi kopte i alla fall 10 dvder for cirkus 150 sek. Koper man fler sa oker ju oddsen for att piratkopian ska vara okej liksom.

Imorgon lamnar vi val turistiga Samui och styr vidare mot Phi Phi som hort sa mycket om.

Peace,
Hanna

Igår var tanken att vi skulle åka till Phi Phi Island.
Istället hamnade vi på ett sjukhus på Koh Samui. Nja, det är ju inte riktigt samma sak.

Emelies halsont hade blivit värre och värre, hon hade feber och var allmänt matt. Läkaren på Koh Taos lilla vårdcentral skakade bara på huvudet och skickade oss med båt till Koh Samui direkt. Jag hade hört att Thailändsk vård var bra, men de sparade minsann inte på krutet nej. En ambulans (?!) kom och hämtade oss på piren och tog oss till sjukhusets akutavdelning där Emelie rullades in på bår. Ehrm, killar, jag tror att hon kan gå själv...? Men nej nej. Vi fick tillbringa natten på sjukhuset. Tack gud för försäkring säger jag bara, för det verkar bli en dyr historia. Annars är det bara att ta en dag i taget. Lite annorlunda boende, men här finns aircon och shysst badrum! Patienten mår dessutom mycket bättre idag och har tillochmed ätit lite. Det mesta talar för att hon inte behöver flygas hem utan att vi kan fortsätta vårt äventyr.

Att komma från Koh Tao var ändå rätt skönt. Hade jag hört en stockholmare till så hade jag kräkts! Jamenar, jag trivs bra med att vara svensk och har tillochmed vänner från huvudstaden. Och hemma kan man liksom välja bort de värsta, drygaste bratsen. Här fanns de överallt! I Australien var det lite kul när man hörde 2-3 svenskar om dan, som vanligtvis var shyssta backpackers. Här var mer än varannan som man mötte på stranden, i baren eller vartsomhelst egentligen, en idiot till 08 som bara åkt till Thailand för att supa och ligga. Ta det inte personligt, men lite småjobbigt var det.

Tacka vet jag thailändarna. Dom ler och är trevliga fast dom inte fattar vad man säger. Lite konstiga grejer har dom för sig också. Åker scooter precis överallt. Helst 2-3 thailändare på samma i en jäkla fart. Sen har dom konstruerat avloppen så att det inte går att spola ner toapapper. Jäkligt genialiskt. Not. Istället finns det en liten duschslang som det är meningen att man ska använda. Som jag inte använt än. Förlåt.

Tillsist så kommer jag att ta av mig skorna när jag går in på Ica när jag kommer hem. Här tar man nämligen av sig flipflopen utanför alla byggnader!

Så, vad som händer härnäst vet vi inte riktigt. När Emelie blir kry igen ska vi väl försöka ta oss härifrån.

Peace,

Hanna